Category Archives: Recensioner

Outtalat

brennan_outtalat_omslag_inb_0Eftersom jag sett hur alla verkar ha gillat eller till och med älskat den här boken så fick den följa med hem under en sällsamt lyckosam biblioteksräd. Det enda jag visste var att det skulle vara första delen i någon ny fantasyserie. Men herregud vad bra den var!

Outtalat (Unspoken på engelska) av Sarah Rees Brennan blev faktiskt årets första femma för mig på Goodreads. I korta drag handlar den om Kami Glass som bor i det lilla samhället Sorry-in-the-Vale. Kami och så länge hon kan minnas kunnat tala med sin låtsaskompis Jared i sitt sinne. Att ha en låtsaskompis när man är liten går väl an. Men Jared försvann inte när hon blev äldre, och då det inte är lätt för Kami att dölja deras inre samtal så uppfattas hon som lite underlig i samhället. Hela samhället är påverkat av den mäktiga familjen Lyngburn. Efter att oförklarligt varit borta i flera år har de återigen kommit tillbaka till staden som de tidigare har styrt över i generationer. Familjens återkomst innebär en stor överraskning för Kami när det visar sig att Jared kanske inte bara existerar i hennes fantasi.

Det är nog främst två orsaker till att jag älskar den här boken. Det första är att jag gillar Kami och Jareds mentala band. Tack vare det så vet de i stort sett alltid hur den andra känner och vi slipper så mycket av ”vad tycker han om det här”-svamlet som brukar kunna vara annars. Jag gillar att de redan från börjar vet var de har varandra. Men framförallt gillar jag att det syns så tydligt hur mycket Sarah Rees Brennan älskar tv-serien Veronica Mars. Som ett hängivet fan kan jag inte låta bli att känna hur tv-seriens ton och humor återfinns i Brennans skrivsätt. Det är även en speciell scen i boken med en häftapparat som jag tydligt ser hur hon hämtat från tv-serien. Men Outtalat är verkligen ingen kopia av Veronica Mars. Både två innehåller en stark och självständig tjej med en förkärlek för att lösa brott, samt väldigt humoristiska och ironiska kommentarer. Men det är i stort sett de likheter som finns.

Så fort boken var utläst så skyndade jag mig att beställa hem del två och tre på engelska (det är bara första delen som blivit översatt än så länge). Jag vill veta vad som händer, och det så fort som möjligt. Det om något är ju ett bra betyg känner jag.

1 kommentar

Filed under Recensioner

We have always lived in the castle

Den här boken har jag velat läsa så länge, så länge! När jag äntligen började läsa den så insåg jag att jag blandat ihop handlingen med en annan bok. Ingen fara på taket dock, för jag såg fortfarande fram emot läsningen.
we-have-always-lived-in-the-castle-jackson-shirley-9780140071078

We have always lived in the castle av Shirley Jackson är en lysande och mysigt obehaglig historia. Den kom ut 1961 och har därför några år på nacken, men det märks inte. Merricat Blackwoods familj har alltid bott i det stora huset utanför byn. Men efter att merparten av familjen en kväll blivit förgiftad vid middagen är det nu bara Merricat, hennes storasyster Constance och deras farbror Julian kvar i huset. Constance, som blev anklagad och sedan friad för morden, vågar inte längre lämna egendomen och Merricat går motvilligt till byn ett par gånger i veckan. Invånarna i byn har alltid varit mycket avogt inställda till hela familjen Blackwood, men det har eskalerat till öppet hat efter tragedin. Merricat ser det som sin uppgift att skydda det som finns kvar av hennes familj från omvärlden.

Mysigt obehaglig kallade jag boken, och det stämmer. Jag har en förkärlek för stora hus fulla av historia och människor som levt där i flera generationer. Jag gillar även när husen bebos av dysfunktionella familjer, som lever som i sin egen lilla värld. Precis så är det här! Långsamt får vi veta mer om vad som hände den där ödesdigra kvällen. Samtidigt kommer vi närmare inpå Merricat och hennes komplexa person. Jag tycker den här boken är briljant och jag älskar den! Den skapar visserligen fler frågor än den besvarar, men det gör mig inget. Det gör bara att jag kan gå och fundera och reflektera över hur det egentligen var länge efter att jag läst ut den.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Det lockande stålet, bok 1 & 2

Oj oj, två böcker redan? tänker ni kanske nu. Nej, inte riktigt. Bok 1 läste jag faktiskt förra året, men tänkte ändå att de ju hör ihop. Så den får hänga med nu när jag läst färdigt bok 2. detlockandestalet

Det lockande stålet av Joe Abercrombie är första delen i serien Första lagen och är egentligen bara en bok. Men i den svenska översättningen har man valt att ge ut alla böcker i triologin i två delar, så att den alltså involverar sex böcker. Lite småunderligt kan man ju tycka men så är det. En kort summering av handlingen är svår att få till, det är så många historier på gång samtidigt. Men vi får mestadels följa den barbariske nordmannen Logen Niofingrar, den unga och självgode officeren Jezel dan Luthar samt den härjade överinkvisitorn Glokta som gått från att vara den som blir torterad till den som utför tortyren. Inte helt oväntat kommer dessa tre personers vägar att mötas längs historien. Det kommer även finnas en del krig, lite korruption, en bit magi och något som måste räddas från fördärv. Ungefär vad man kan förvänta sig av fantasy med andra ord.

För det är riktig fantasy det här! Vilket märks inte minst på att det är många personer att hålla reda på och att historien byggs upp i väldigt långsam takt. Inte mig emot, jag gillar sånt här, men vill man att det ska hända mycket så kommer man kanske bli lite besviken. På sätt och vis kanske hela boken/böckerna ses som en lång prolog. Det är nämligen inte förrän på slutet som jag känner att jag har stenkoll på alla karaktärer och på vad problemen är och hur de planerar lösa det hela. Ja, jag sa ju att det går lite långsamt. Men det är för den skull inte händelselöst och jag har sträckläst stora delar eftersom jag inte kunde lägga den ifrån mig utan att få veta vad som skulle hända. Och det om något är väl ett bra tecken tänker jag. Om nu någon fortfarande inte är säker på vad jag tycker så kan jag bara säga att jag gillar verkligen den här boken!

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Årets första bok är läst!

Yey! Äntligen dags för ett inlägg eftersom jag igårnatt läste ut årets första bok. Det har tagit alldeles för lång tid in på det nya året. (Goodreads-målet berättar så snällt dagligen att jag är 2 böcker efter i schemat och stressar mig.) Dock skäms jag lite över att berätta vilken bok det är. Har försökt att försvara det hela med att jag ju måste läsa den för att se varför den är så populär och för att kunna veta vad jag pratar om när jag sågar den. Att jag ens känner att jag måste försvara mig säger väl kanske mer om mig än om boken.

Har ni listat ut vilken det är?
Självklart. Till slut kom även jag till läsningen av Fifty shades of grey.

fifty-shades-of-greyOch vad tyckte jag då?
Jag kan inte påstå att den svepte mig av fötterna. Men den var inte heller så dålig så att jag inte klarade av att läsa ut den. Det har nått visst som jag att man vill läsa vidare och veta mer! Mycket tack vare Mr Grey himself skulle jag tro som är ett enda stort mysterium. Egentligen är det bara två saker jag störde mig på, rätt rejält visserligen men ändå. Genusperspektivet: Anastasia måste vara den mest tafatta kvinna jag läst om på länge. Och så de frekvent återkommande sexscenerna. Herregud. Även om man hade strukit hälften hade det varit för mycket!

Men jag kan ändå inte såga den här boken totalt. För jag har läst betydligt sämre böcker i mina dar. Och jag kommer läsa vidare. Måste ju få veta vad som är grejen med Christian.

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Lättsam läsning för trötta dagar

O.s.aIgår var varken jag eller vädret på topp så då kändes det helt okej att spendera dagen i soffan med en lättsam bok. Gärna en jag redan läst förut så att jag inte behöver fundera så mycket på vad som ska hända sen.

o.s.a rör sig, liksom de flesta av Denise Rudbergs böcker bland de mest förmögna i Stockholm. Bokens huvudperson Eva är förmögen, har ett toppjobb som advokat och figurerar ständigt på skvallerpressens löpsedlar med sitt utåt sett perfekta liv. Men bakom fasaden gömmer sig den ensamma uppväxten i jättevillan på Djurgården och den komplicerade relationen till Axel. Hennes kusins bästa vän som hon varit kär i sen hon var tolv år, men som är gift med en annan tjej. Relationerna i Evas liv är minst sagt komplicerade, och inte blir det bättre av att hon ständigt flyr in i festandet och alkoholen för att slippa tänka.

Världen som Eva lever i känns väldigt främmande. Det är månadslånga semestrar i alperna i ett lyxhus med en husa och att utan vidare kasta fram kortet för att köpa saker till höger och vänster. Men det är nog också därför jag tycker att det är underhållande. Vem har inte drömt om hur det skulle vara att ha ett överflöd av pengar?
Och inte minst är det ju kärleksproblem och tårar men även en hel del glädje. Precis så där som lättsamma böcker ska vara!

Några tankar:
• Jag kan inte låta bli att irritera mig på beskrivande om hur lyxigt allt är. Okej, de lägger sig i de stora lyxiga solstolarna. Okej, det är ett par Baden-Baden, jag fattar. De är lyxiga! Finner faktiskt språket överlag en smula omständligt.
• Desto roligare är att att personerna från Rudbergs tidigare böcker dyker upp. Till exempel Evas bästa kompis Kristin, från Väninnan, som ju numera är tillsammans med Evas kusin Johan. Och läser man hennes senare böcker så vill jag minnas att Eva och Kristin nämns i någon av dem också. På så vis får man veta vad som hänt i deras liv efter att boken slutade.

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Jellicoe Road

Jellicoe Road – Melina Marchetta

jellicoe-roadBaksidetext:
Abandoned by her mother on Jellicoe Road when she was eleven, Taylor Markham, now seventeen, is finally being confronted with her past. But as the reluctant leader of her boarding school dorm, there isn’t a lot of time for introspection. And while Hannah, the closest adult Taylor has to family, has disappeared, Jonah Griggs is back in town, moody stares and all.

Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös när jag började läsa den här boken. Jag har sett i bloggar, i tidningar och i bokhandlar hur folk hyllar den till skyarna och så vidare. Att börja läsa en hyllad bok med höga förväntningar är lite som att be om en flopp. Men jag blev inte besviken!

I boken så får man följa två olika historier parallellt. Dels ett gäng som möts på första sidan i en scen med en hemsk bilolycka, och dels Taylors liv på skolan. Det är en invecklad historia, det var någonting jag hade förstått. Vilket gjorde att jag var väldigt medveten om att förstå när jag började läsa. Jag tror att det kan ha gjort att det inte kändes särskilt invecklat. Visst, jag förstod inte alls vad de två olika historierna hade för roll i berättelsen i början, men insåg att någon gång så skulle det gå upp ett ljus. Och det gjorde det mycket riktigt, långt innan saker och ting avslöjades i boken.

Jellicoe Road innehåller ofantligt många karaktärer att gilla. Framförallt Griggs. Ett mysterium som undan för undan får sin lösning och vars fina sidor skiner igenom hans tuffa attityd. Jag älskar de oväntade vänskapsband som uppstår mellan karaktärerna och sträcker sig över gränserna i det årliga kriget som pågår mellan stadens ungdomsgäng.

Kort sagt så förstår jag varför den här boken har blivit så hyllad. Den innehåller så mycket och det är svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som är huvudhistorien. Taylors sökande efter sin identitet är visserligen väldigt central, men långt ifrån det mest intressanta. Vad som gör den ännu mer underbar är att jag är övertygad om att vid en omläsning kommer jag hitta ännu fler detaljer som gått mig förbi första gången jag läste den. För berättelsen är gåtfull och Marchettas språk gör att mycket saker gömmer sig mellan raderna. Med andra ord är det en perfekt bok att läsa om och om igen.

Lämna en kommentar

Filed under Bokreleterat, Recensioner

Hemligheten på Mercy Close

hemligheten-pa-mercy-closeHemligheten på Mercy Close – Marian Keyes

Baksidetext
Helen, den yngsta i systraskaran Walsh, har vid 33 års ålder hamnat i en återvändsgränd. I finanskrisens svallvågor har hon blivit av med lägenheten och tvingats flytta hem till föräldrarna, hennes uppdrag som privatdeckare sinar och hennes nya kärlek Artie umgås oroväckande mycket med sin ex-fru.
Just som en annalkande depression hotar att sätta klorna i henne dyker ett nytt fall upp ur tomma intet. Problemet är att det är Helens fruktansvärda, men fortfarande ursnygga, ex Jay Parker som vill anlita henne. Men när hon får veta att fallet handlar om en försvunnen medlem i Irlands största, nyligen återförenade pojkband Ladds kan hon inte undgå att bli nyfiken…
Fallet kastar in Helen i en värld av glamour och kändisar, där ingen talar sanning och alla har dolda agendor. Samtidigt måste hon brottas med sina komplicerade känsor för Jay Parker och värja sig mot den smygande depressionen som hon tidigare har sjunkit så djupt ner i. Kommer hon att lyckas losa fallet som kan rädda hela hennes karriär?

Marian Keyes har gjort det igen. Skrivit en bok som är omöjlig att lägga ifrån sig fast den egentligen inte är särskilt spännande. Trots det flytar historien på utan att någonsin kännas tråkig. Keyes är en mästare inom sin genre och den här boken är inget undantag. Dock tycker jag att de böcker hon har gett ut de senaste åren inte riktigt kan klassas som typisk chiclit. De är en känsla av feel good över dem, men ändå så finns det inslag av allvar och problem. Som i den här boken där  Helen brottas med sin depression.

Några andra saker som jag tänkte på när jag läste boken:
Av någon anledning tycker jag alltid att de andra systrarna är så osympatiska i böckerna. Jag känner med den syster som har huvudrollen i boken, medan de andra bara är jobbiga och konstiga. Det roliga är att när man sen läser en av de andra systrarnas böcker är rollerna omvända.
Laddz. Jag kunde inte riktigt ta det bandet på allvar. De kändes mest som världens parodi-band fast jag antar att de skulle vara att jämföra med exempel Backstreet Boys. Nu kunde jag inte alls föreställa mig hur de någonsin kunde ha varit alla tjejers favorit.

Jag har inte så mycket att säga om den här boken. Den var bra. Den levde upp till de förväntningar jag hade på den. Och om några år när jag inte riktigt kommer ihåg vad den handlar om längre, kan jag tänka mig att läsa den igen.

Lämna en kommentar

Filed under Bokreleterat, Recensioner