Den här boken har jag velat läsa så länge, så länge! När jag äntligen började läsa den så insåg jag att jag blandat ihop handlingen med en annan bok. Ingen fara på taket dock, för jag såg fortfarande fram emot läsningen.
We have always lived in the castle av Shirley Jackson är en lysande och mysigt obehaglig historia. Den kom ut 1961 och har därför några år på nacken, men det märks inte. Merricat Blackwoods familj har alltid bott i det stora huset utanför byn. Men efter att merparten av familjen en kväll blivit förgiftad vid middagen är det nu bara Merricat, hennes storasyster Constance och deras farbror Julian kvar i huset. Constance, som blev anklagad och sedan friad för morden, vågar inte längre lämna egendomen och Merricat går motvilligt till byn ett par gånger i veckan. Invånarna i byn har alltid varit mycket avogt inställda till hela familjen Blackwood, men det har eskalerat till öppet hat efter tragedin. Merricat ser det som sin uppgift att skydda det som finns kvar av hennes familj från omvärlden.
Mysigt obehaglig kallade jag boken, och det stämmer. Jag har en förkärlek för stora hus fulla av historia och människor som levt där i flera generationer. Jag gillar även när husen bebos av dysfunktionella familjer, som lever som i sin egen lilla värld. Precis så är det här! Långsamt får vi veta mer om vad som hände den där ödesdigra kvällen. Samtidigt kommer vi närmare inpå Merricat och hennes komplexa person. Jag tycker den här boken är briljant och jag älskar den! Den skapar visserligen fler frågor än den besvarar, men det gör mig inget. Det gör bara att jag kan gå och fundera och reflektera över hur det egentligen var länge efter att jag läst ut den.
talesfromanotherbookshelf 